Johanna Karlsson

Trots allt som varit så gav jag mig ut på åttans årliga vandring med min underbara klass samt parallelklassen. Vi tog tåget upp till Kimsta och därefter vandrade vi alla tillsammans 5 km. Efter att vi kommit in på kartan vi skulle orientera efter så delade vi upp oss i grupper och sedan vandrade själva yttligare 5 km! Det blev en resa med smärta, skoskav, vilsenhet och fikastopp i en myrstack.  Själv gick jag med Olivia, Obbe och Stoffe. När vi kom fram var det bara att sätta upp tälten och sedan börja laga mat. Under eftermiddagen gick vi ner till vattnet för att bada, tyvärr kunde jag inte vara med och bada, utan fick kolla på och suktas när alla andra hoppa från klipporna. Rätt surt, men sånt är livet. På kvällen rullade världens regn och stormväder in.. Det resulterade titanic i varenda tält, allt blev dyngsurt och att alla sprang omkring som små jävla parvlar. Vi fick istället sova i en stuga och det blev en jättelyckad dag! När vi vakna på morgonen såg man så jävla spräckt ut i ansiktet så jag trodde både fönster och speglar skulle spricka. Vi käkade frulle och packade ihop alla saker med en tår i ögat att vi skulle få börja vandra snart. Men.. Den vandringen på 5 km vi egentligen skulle gå kunde ju bara ta sig någonstans och det var precis vad den gjorde. Ingen vandring, utan en varm bil med världens bästa mamma stod på parkeringen efter några minuter. Efter att ha skjutsat hem min "orienteringsgrupp" fick jag äntligen lägga mig i min egna säng och jag slocka efter ett par minuter. Har sovit fram tills nu ungefär och är så sjukt död. Ska få i mig lite käk så får vi se om jag stannar hemma ikväll eller om jag drar mig utåt. Den frågan återstår.